Text av Fanny Ginies till boken Markus Åkesson - Paintings, producerad av VIDA Museum, 2015 Svensk översättning av Monica Björklund
Under de senaste fyra åren har den svenske målaren Markus Åkesson producerat en samling gåtfulla verk, där historier som trotsar all logik spelas upp under tystnad.
Atmosfären i de figurativa målningarna är tät och poetisk, och karaktär erna tycks befinna sig i dissonanta scenarier där tiden är frusen. Likgiltiga inför en stormig omvärld blottlägger de sin meditativa ensamhet – och endast de självatycks vara kapabla att greppa det metafysiska drama som pågår i och omkring dem.
Konstnären verkar ha en förkärlek till skymningen, speciellt de korta ögonblick då ögat får kämpa för att urskilja former. Det är den tidpunkt då det vi uppfattar som verkligt inte längre är en självklarhet – kanske är det rent av inbillning? Det är i detta något odefinierade gap i tiden om han föredrar att utveckla sitt metodiska spel genom att rubba betraktarens perception. En liten bit i taget f lyttar han oss bort från en skenbar verklighet och tar betraktaren till en värld av hallucination och upplösning. Så utforskar konstnären områden som parasomni, det illusionella och nedstigandet till en annan värld.
Gränsland i alla former har en central plats i konstnärens målningar. Han behandlar upplevelser i klardrömmarnas land, barn på tröskeln till vuxenlivet, han skildrar de som söker insikt i kunskap och visar upp kadaver ögonblicket efter att de har passerat livets tröskel. Under Markus Åkessons f lödande och inspirerade penseldrag finns en annan värld – mentala landskap som flyter vid drömmarnas gräns, så väl som på gränsen till döden och det osynliga.
Ett exempel är ”The Room of Life and Death”. Målningen skildrar en blekhyad liten flicka som noggrant betraktar en räv som hoppar framför hennes ögon. Med öppen käft och utspärrade klor försöker den fånga en knubbig fasan på flykt från faran. Den intarsiapanel som syns i bakgrunden förändrar omedelbart vår uppfattning av verket. Trots sin livfullhet är jaktscenen en chimär– de perfekt uppstoppade djuren erbjuder bara en illusion av liv. Därför blir motivet en bildmässig skildring av verkligheten enligt den Platonska definitionen ”mimesis” – där vi erbjuds en imitation av naturens skeende, förkroppsligad i en skickligt utförd taxidermi... En bild i bilden.
Som dubbelspelets mästare ändrar och omvandlar Åkesson betraktarens verklighetsuppfattning. Åskådaren blir en voyeur och ett vittne – i vissa fall till det familjära, andra gånger till fantasmagoriska scener. Målningarnas mystik har dels sitt ursprung i den specifika kompositionen och ljussättningen, egenskaper som de lånat från filmens värld, dels i den känslomässigt laddade atmosfär som på många plan för tankarna till Freuds idéer kring det ofamiljära – ”Das Unheimliche”, ett koncept han utvecklar i sin psykoanalytiska essä (1) .
Härrör den uppbyggda förväntan – som betraktaren nästan kan uppleva fysiskt – från de specifikt f ilmiska kvalitéer som konstverken besitter? När han får frågor på ämnet så erkänner konstnären villigt att han själv betraktar målningarna som stillbilder ur en film. Hans berättarstil och den bittra eftersmaken i hans bilder påminner om David Lynch, en mästare av det bisarra. Andra exempel som ligger nära till hands är Alfred Hitchcock, filmen ”Låt den rätte komma in” av Thomas Alfredson, eller ”Melancholia” av Lars Von Trier. I likhet med dessa regissörers skapelser fångar målaren vår uppmärksamhet med rysningar och det oväntade vid sidan av det verkliga. Även om han skalar bort alla lager av karaktärernas inre liv så ger konstnären inga svar på vilka öden och framtid som väntar dem – de tycks förbli olösbara gåtor.
I renässansmålarnas anda av extremt kryptisk ikonografi smyger Åkesson in en mängd symboler i de komplexa, föränderliga tillstånd som hans verk ofta utforskar. Vattenytan förvandlas till ett membran som låter oss passera från en värld till en annan (Black Pond – The Passage). Nattfjärilar förebådar skiftet mellan vakenhet och ett transtillstånd (Insomnia – The Bakers House/Mayuko/The Woods). Eller det målade ansiktet som ett uttryck för klärvoajans hos flickorna i The Psychopomp Club – de är vår tids Pythia, som kommer med dystra besked till mänskligheten.
Efterhand som vi låter oss förhäxas av målningarnas magnetiska dragningskraft, njuter vi av deras rakt nedstigande släktskap med det gamla Europas konsttradition. Med ett mått av naturalistisk objektivitet visar konstnären ett intresse för klassiskt vanitas- och stillebenmåleri, dock i ljuset av sin egen besatthet. Djurskallarna, skeletten och de anatomiska modellerna är återkommande motiv, som han placerar i minimalistiska kompositioner. Där tycks de vara utvalda främst för sina vetenskapliga och plastiska egenskaper, snarare än deras klassiska inneboende symbolik kring vår ovillkorliga förgänglighet.
Här och var kan man skymta släktskap med symbolism, surrealism eller magisk realism. Men i och med att Åkessons måleri aldrig helt tappar sin kontakt med verkligheten visar hans verk ett närmare släktskap med romantikens ikoner, som Caspar David Friedrich inom måleriet – och Novalis eller E.T.A. Hoffman inom litteraturen. I likhet med Åkesson skildrar dessa artister människans inre världar, där själen blottläggs och naturen får agera spegel för vår fantasi. ”Slut ditt kroppsliga öga, så att du först blir varse bilden med hjälp av ditt andliga öga”, skrev en gång Friedrich (2) . ”Frammana så det du sett i mörkret på ett sådant sätt att det kan verka på andra utifrån och in.”
Med sina kryptiska porträtt ser Åkesson in i människan. Men man känner även hans fascination för vår omgivning – naturens ordning och vår plats i kosmos. I verken Black Pond samt The Woods sviten får vi ta del av skönheten hos Skandinaviens täta skogar, där flora och fauna samsas med människornas värld. Murriga vatten och växtelement – leriga myrlandskap och små tjärnar i den djupa skogen. Tillsammans formar de en hymn till naturen och de nordiska sagorna.
Vi möter dock inte en fridfull natur som inbjuder till kontemplation över grönskans överväldigande skönhet. Däremot visar målningarna upp de dolda krafter som döljer sig i mörkret, vars rörelser vi förnimmer och finner skrämmande. Symbolismen kring initiationsriter materialiserar sig i Åkessons nattlandskap – och vi uppfattar tyngden i de frysta ögonblicken av spänd förväntan. De är delar av en historia som inte berättas, utan endast antyds av konstnären. Där i ligger hans skicklighet.
Fanny Giniès
(1) Sigmund Freud, Das Unheimliliche, 1919. (2) Caspar David Friedrich, Observations on Viewing a Collection of Paintings Largely by Living or Recently Deceased Artists, 1830. Fanny Giniès (född 1986 i Paris) är en fransk konstkritiker och konstvetare med inriktning modern och samtida konst. Mellan 2010-2013 har hon som frilansjournalist täckt en lång rad utställningar, bland annat Modern Art & Pop Culture på La Halle Saint-Pierre-museet, HEY! – och Tim Burton utställningen på La Cinémathèqe francaise, etc. Giniès har även genomfört ett stort antal intervjuer med konstnärer och kuratorer, bland andra Joel-Peter Witkin och Joe Coleman.