Markus Åkesson

Sleeping Beauty, Kalmar Konstmuseum, 2018

Installation View Sleeping Beauty Kalmar Konstmuseum, Jonas Lindström 2018

Sleeping Beauty, Career Retrospective, 10 February-29 April 2018

 

Installation View 4 Sleeping Beauty Kalmar Konstmuseum, Jonas Lindström 2018

Installation View 3 Sleeping Beauty Kalmar Konstmuseum, Jonas Lindström 2018

Installation View 2 Sleeping Beauty Kalmar Konstmuseum, Jonas Lindström 2018

I en mörk skog silar ljuset in på en flicka som ligger på en gammal järnsäng. En sådan där antik sjukhussäng. Flickan är omgiven av sju personer, flickor och pojkar i olika åldrar. En kvinna håller en pojke i handen. Pojken blickar mot kvinnan, det är den enda blicken i bilden som är riktad mot en annan människa. Det ruvar någonting väntande över bilden. Vad väntar vi på? Sover flickan? Varför håller hon händerna på magen? Hon är klädd i rött, blodets och energins färg. Ansiktet är både fridfullt och sammanbitet. Är det inte dags att stiga upp snart?

År 2005 tillsattes en statlig utredning kring fallen av de ”apatiska flyktingbarnen”, en serie uppmärksammande fall i media där flyktingbarn till synes helt apatiska blev kvar i sina sängar. En del hävdade att apatin var simulerad, andra att den var ett förväntat tillstånd som ett svar på traumatiska upplevelser i hemlandet följt av en byråkratisk mardröm kring uppehållstillstånd och utvisningar. Apatiska flyktingbarn är min egen association kring verket som fångade mitt intresse redan första gången jag såg den i flödet på sociala medier. Målningen heter Sleeping Beauty och väckte nationell uppmärksamhet då den skola som beställt verket, som en del i en offentlig konstnärlig gestaltning, valde att plocka ner målningen. Varför? Skolan misstänkte att verket kunde leda till självskadebeteenden bland unga. Jag var tydligen inte ensam om att fantisera och associera fritt kring verkets motiv.

Till slut enades om en kompromiss; konstverket installerades i skolans bibliotek. Passande plats, kan tyckas. I biblioteket ryms många berättelser, böcker och sagor som förhåller sig till verket. Låt oss börja med det uppenbara valet, Törnrosa.

Törnrosa sov i hundra år. Hon somnade in för hon stack sig på en slända, precis som den onda fén förutspått. En rosenhäck växte sig kämpahög, friarna försökte tränga sig igenom, men endast en kom fram, kysste den sovande prinsessan och fick sin orörda kärlek.

Arketyper är användbara, de färdas genom tiden. Många av motiven som återkommer i Markus Åkesson bilder är sådana som många av oss associerar till. Som skapar igenkänning kopplad till sagans värld. Som rör vid fantasier och vid drömvärldar. Sleeping Beauty är det engelska namnet på sagan Törnrosa, en saga som berör frågor om renhet, oskuld och äkta kärlek. Allmängiltiga, existentiella frågor som människor och samhällen alltid brottats med, frågeställningar som är intressanta att väcka inom skolans värld, kan tyckas. Hur kommer det då sig att skolan som beställde verket blev tveksamma när verket levererades?

En mörk skog

Redan från första stund fanns ”skogen” med i beställningen av konstverket till den svenska skolan. Skogen är en ofta återkommande allegori i sammanhang kring lärande och kunskap. Jag hade precis inlett arbetet med den här texten då jag fick en inbjudan till höstens första föräldrarmöte på mina barns skola. Mötet inleddes i skolans kafeteria. Det var trångt och runt om i rummet var läsplattor utplacerade på borden, alla med samma motiv, bilden av en skog. De lärare som stod och tog emot oss föräldrar hade egna läsplattor med samma skogsmotiv. Snart var det dags för skolans rektor att ta till orda, hon höll ett tal om kunskapsutveckling. Som stöd för att förklara vad hon menade hade hon just bilden av en skog. ”Att söka kunskap är som att ge sig ut i en skog man inte känner”, sade hon. ”Att vandra utanför stigen och befinna sig på en okänd plats. Att sedan röra sig ännu lite längre bort från stigen.”

En flicka står i ett rum med vitriner. Det går nästan att ana rummets temperatur, antagligen är det svalt och torrt i luften. Flickan bär mask, den ska föreställa ett skelett. Med masken för ansiktet blir hon nästan djurlik, som en gestalt i en karneval med sorgekant. Målningen heter Psychopomp Club(In Front of the Cabinet) och samma flicka möter du även i en annan målning i samma serie, Psychopomp Club (Hen Skeleton) men nu återfinns vitrinskåpet i förgrunden. Inne i skåpet, intill lager av glas som förstärker känslan av att vara en betraktare, en betraktare som tittar på på en annan betraktare, vilar modellen av en hjärna.

Åkesson och masken som döljer och förvandlar

Masken är en symbol som många av oss känner igen. Det återfinns som ett ofta återkommande fenomen inom konst och litteratur. Masken döljer och förvandlar. Den rör vid fantasin. I den argentinska författaren Jorge Luis Borges bok Fiktioner finns en novell där masken bär en central roll. Novellen gestaltar mardrömmens fasa med exakthet. I spegeln ser Borges sig själv bära mask. Vad finns där bakom? Vem? Skiljer sig ansiktet vi ser i drömmen från det ansikte vi möter i spegeln, spegeln som ju också återger en annan, omkastad, bildmässig tolkning av oss själva? Är det vuxenvärldens masker barnen bär i serien Psychopomp Club? Barnens ansiktsdrag under maskerna är allvarliga, kanske till och med sorgsna. Eller läser jag in sorgsenheten? Återigen spelar konstnären på vår föreställningsförmåga och vår fantasi, han lockar in oss på våra egna inre stigar. Här finns en likhet mellan Åkessons suggestiva bildvärld och filmens universum. Som exempel har den hyllade filmregissören Lars von Trier ofta kritiserats för vad som uppfattas som ett manipulativt drag i hans dramaturgi och karaktärsteckningar. Vi suggereras till att känna Selmas djupa smärta i filmen Dancer in the Dark. Vi lider med Bess som offrar sig själv i Breaking the Waves, I Melancholia kan vi följa Justines mentala flykt in i depressionens fansansfulla men nyktra landskap. Melancholia är för övrigt en film som i sin estetik är besläktad med Markus Åkessons visuella koder. I Melancholia återfinns direkta referenser till prerafaelitiska verk, ett måleri från mitten av 1800-talet som med klassiska motiv kring skönhet och död närmade sig ett andligt förhållningssätt till den fysiska världen och ville bryta mot rådande trender inom konsten som då uppfattades som alltför akademiska och stela.

Andliga spår i mönster och form

Vilka var då prerafaeliterna? I England år 1848 grundade de tre konstnärerna John Evert Millais, Holman Hunt och Dante Gabriel Rossetti The Pre-Raphaelite Brotherhood (PRB).

Det något krångliga namnet kommer från renässansens ”Rafael” – Millais, Hunt och Rossetti ville återvända till en anda inom konsten som fanns innan Rafael och Michelangelo, särskilt det italienska 1400-tals måleriet. Prerafaeliterna frossade i detaljer och närstudier av prunkande natur, men hade också ett starkt samhälleligt engagemang som genomsyrade deras konst. Kärngruppen kom att omfatta främst sju konstnärer men långt fler verkade i samma anda. I Markus Åkessons måleri återfinns både samma detaljrikedom och meditation över existentiella frågeställningar och tillstånd. Döda och ofta uppstoppade djur eller djur som tycks befinna sig på fel plats, det vill säga i det mänskliga vardagsrummet fångar och låser fast vår blick vid bilden. Målningarna stannar däremot inte endast vid en stillhet. Det finns en rörelse som frysts, både i gestaltningen av det balsamerade djuret och i återgivningen av barnets blick.

t oss återkomma till målningen Sleeping Beauty.

Intressant nog var motivet som gestaltas i målningen delvis beställt, skolan hade önskat sig en mörk skog. Markus Åkesson kommer från Småland. Hans ateljé ligger i ett litet samhälle som heter Nybro. Nybro är omgivet av skog. Som plats är Nybro på många vis sinnebilden av Småland. Den svenska byggstandarden som genomsyrar varje gata, de små serviceinrättningarna inom räckhåll och så trafiklederna som pekar mot de större orterna Växjö och Kalmar. Glasriket med sina hyttor och resterna av brukssamhällets arkitektur, ståtliga och majestätiska ”arbetarpalats” i väntan på turisternas besök. Där bortom kurar skogen, den tycks oöverskådlig, det platta landskapet gör det omöjligt att skönja en horisont. I Markus Åkessons måleri finns en täthet. Motiven är nära och detaljrika, det är som om blicken eller kamera fastnat vid ett visst mönster, eller hur ljuset träffar och förstärker en kroppsdel: en nacke, ett finger, en blank nästipp, en rosig kind. Sleeping Beauty har ett större utsnitt men även i denna målning är skogen gestaltad genom endast ett utsnitt av trädens fötter, slingrande rötter, torra pinnar och mossbeklädda stenar. Även bland stenarna och kropparna uppstår ett mönster och de väntande, vilande människorna kommer att uppgå i samma helhet.

Joanna Sandell

Museichef

In a dark wood, a light falls on a young girl who is laying in an old iron bedstead, the kind that could be found in an 18th century hospital. The girl is surrounded by seven people, girls and boys of different ages. There is one woman who is holding the hand of a little boy who is staring up at her. His, being the only gaze that is directed toward another. There is a whisper of expectation in this moment. What are we waiting for? Is she sleeping? Why has she folded her hands on her stomach? She is dressed in red, the color of energy and blood, and her face is both peaceful and concerned. Isn’t it almost time to wake up?

In 2005 the Swedish government conducted an investigation regarding the “apathetic refugee children.” This was an alarming series of cases in the media and elsewhere, in which refugee children seemed to be completely indifferent and couldn’t get out of bed. Some argued that it was feigned indifference, while other’s named it as an expected effect of traumatic experiences in their home country that were followed by the bureaucratic nightmare surrounding residence permits and deportations once they got to Sweden. ”Indifferent refugee children” are my own association regarding an artwork that captured my interest the first time that I saw it in stream of socialmedia posts. The painting is called ‘Sleeping Beauty’ and it aroused national attention when the school that had commissioned the work, as part of a public art instillation, chose to take the painting down. Why? The school suspected that the painting could lead to impulses of self-mutilation among the students. I was, apparently, not alone in making associations to the work’s themes.

In the end there was a compromise; the artwork was installed in the school’s library. An appropriate place, one could say. There are many stories hidden in a library, books and sagas that could even be related to this work, Sleeping Beauty.

Sleeping Beauty slept for one hundred years. She slept because she pricked her finger on a thorn, exactly as the evil witch had predicted. Soon, there grew around her a thicket of roses, champions tried in vain to penetrate this forest, but only one made it through, kissed the sleeping princess and was granted her true love.

Archetypes are useful, they fare well throughout time. Many of these archetypes appear in the subjects of Markus Åkesson’s work. These are subjects that most of us can relate to, they play on our imaginations and take stage in the world of our dreams. Sleeping Beauty is the english name of the Swedish ‘Törnrosa,’ a saga that begs questions of purity, innocence and true love. Universal, existential quandaries that individuals and communities wrestle with, posing interesting questions to the world of education. How then, could the school be so doubtful of the work they commissioned when it was delivered?

A DARK WOOD

In the beginning, in the moments of the commission’s conception, “the forest” was a key part of the subject for the painting that would be made for the Swedish school. The forest is an often recurring allegori in the culture surrounding knowledge and education. I had just initiated the work of writing this text when I received the invitation to the fall semester’s first parent-teacher conference at my child’s school. The meeting began in the school’s crowded cafeteria. Placed around the room were reading tablets all donning the same image, a picture of a forest. The teachers who welcomed us had their own tablets with the same picture on them and it was soon time for the school’s principal to speak. She shared thoughts on knowledge and academic development. She used, in support of this, the image of a forest. “The pursuit of knowledge is akin to walking through a wood one doesn’t know,” she said. “To wander off the path and find oneself in an unfamiliar place. To then, step just a little farther away from the trail.”

A girl is standing in a room with showcases. One can almost guess the temperature of the room, the air is presumably cool and dry. The girl bares a mask, the mask bares likeness to a skeleton. In her mask the girl’s face becomes almost animalistic, a figurinne trapped in a carnal sadness. The painting is named Psychopomp Club (In front of the cabinet), the same girl can be met in another painting of the same series, Psychopomp Club (Hen Skeleton) but in that space the show-cabinet has become the foreground. Inside of the cabinet, layers of glass, reinforce the notion that one is merely and observer, a bystander who examines another bystander. Inside the cabinet sits an anatomical model of a brain.

ÅKESSON, AND THE MASK THAT HIDES AND TRANSFORMS

The mask is a symbol that many of us recognize. We find it often as a reoccurring phenomenon in art and literature. The mask that hides and transforms. It moves through our fantasies. In the Argentinian author Jorge Luis Borges’ book, Fictions, there is a short story in which a mask plays a central roll. The story portrays the horror of a nightmare with exact precision. In a mirror Borges sees himself baring a mask. What lies behind? Who? Is there a difference between the face we see in the dream and the face we see in the mirror, the mirror which reflects another pectoral interpretation of ourselves?

Is it the adult world’s mask that the child is wearing in the series ‘Psychopomp Club?’ The child’s facial expression under the mask is a serious one, somber and maybe even mournful. Still, is the sobriety of the work, just a filter through which only I am interpreting the painting? Again, the artist is toying with our imagination and fantasy. He is locking us into our own inner-journey. This is where there are likenesses between Åkesson’s suggestive imagery and the world of film. As an example, the acclaimed film director, Lars von Trier, is often criticized for what appears to be manipulation in his dramatization and characterization. We are prompted to feel Selmas anguish in the film Dancer in the Dark. We suffer alongside Bess who offers herself in Breaking the Waves. In Melancholia, we can follow along Justine’s mental escape in depression’s ghastly but sobering landscape. Melancholia is, quite generally speaking, a film which portrays an aesthetic akin to Markus Åkesson’s visual world. In Melancholia, we find direct references to the work of the pre-Raphaelites, a type of artistic expression from the middle of the 1800’s, who, in a classical motif of beauty and death practiced an almost spiritual approach to the then modern interpretations of a physical world being then, as now, often rigidly academic.

SPIRITUAL TRACES IN PATTERN AND FORM

Who, then, are the pre-raphaelites? In England in the year 1848 three artists, John Evert Millais, Holman Hunt and Dante Gabriel Rossetti formed The Pre-Raphaelite Brotherhood (PRB.) The rather obscure name, comes from the Renaissance’s “Rafael” – Millais, Hunt and Rossetti wanted to return to a spirit in art that existed before Rafael and Michelangelo, especially the 1400’s painting styles. The Pre-raphaelites reveled in details and analytics of prodigious nature, but also had a strong communal engagement that permeated through their art. The core group came to consist of seven artists but many more worked in the same spirit. In Markus Åkesson’s paintings, we find both the richness in detail and the meditation over existential issues and perceptions. Dead, and often taxidermied animals, or animals that have found themselves to be in the wrong place, like in a family’s living room, that lock our gaze into the picture. The paintings, however, are not caught in stillness. The paintings capture a motion that has frozen, both in the depiction of the embalmed animal and in the exchange of the child’s gaze.

LET US RETURN TO THE PAINTING SLEEPING BEAUTY.

It is interesting enough that the motif depicted in the painting was, partially, commissioned by the school. The school had asked for a dark wood. Markus Åkesson comes from Småland. His studio lies in a small community called Nybro. Nybro is covered in forest. It is, as a place, the epitome of Småland. The Swedish architectural standards that line every street, quaint places of service within an arms length, and therefore the traffic points outward towards the larger towns Växjö and Kalmar. The Kingdom of Glass with its hotshops and the rest of the glass industry’s industrial architecture, stately and majestic ”workplaces” waiting for the tourists to come and see. Behind there, stands the forest, vast and impossible, in the flat landscape, to pinpoint a horizon. There is a tightness in Markus Åkesson’s painting. The motif is close and detailed, it is as if your gaze or your camera locked in to a certain kind of pattern or how the light meets and highlights a certain body part, a neck, a finger, the tip of a nose, a rosy cheek. Sleeping Beauty tells a larger story, but the story is a mosaic built of smaller images; the knotted roots navigating the feet of the trees, dried branches that contrast moss growing over stone. And there among the sticks and stones are the bodies standing and the bodies waiting, creating the same wholeness.

 

Joanna Sandell

Museichef

Translation by:

Allene Swanson

 

Press:

Ölandsbladet

Barometern